Månadsarkiv: januari 2011

Tunisien: Revolutionernas tid är inte förbi

Vid vissa historiska ögonblick blir situationen sådan att den härskande eliten fullständigt tappar greppet över samhället: arbetarna går i strejk, deras övergrepp omtalas öppet överallt, och deras repressiva styrkor smälter bort som smör i solsken.

Det försätter eliten i ett tillstånd av förvirring och frustration, där varje angrepp mot de upproriska folkmassorna blir till bensin på elden, och varje eftergift eldar på upproret. Modet växer i takt med leden, massan blir till en organiserad kraft som tappar sin fruktan och väcker en obändlig strävan efter värdighet.

Grunden för de repressiva styrkornas sammanbrott läggs när obeväpnade människor av kött och blod väller fram lika obetvingligt som en flodvåg. Det finns situationer när inget annat återstår än att ta upp vapen mot en förtryckande regim, men man ska inte underskatta kraften hos ett organiserat folk som vänligt men bestämt förklarar: ”Vi är makten, ur vägen”.

De senaste dagarna har stora delar av polisen och nationalgardet anslutit sig till protesterna, som annars ofta arrangerats av den fackliga centralorganisationen UGTT. Det bör påpekas att alla dessa institutioner varit del av RCD-regimens maktapparat. UGTT stödde Ben Alis senaste valkampanj, och polisen har spelat en central roll i repressionen den senaste månaden. Nu ansluter sig polisen till demonstrationerna, säger att man inte längre vill skjuta mot sitt eget folk, organiserar sig fackligt och vänder sig emot den elit vars lakejer man varit fram till nu.

Det är del av ett närmast totalt sammanbrott för elitens maktstruktur i Tunisien. Lokalt har på många håll självförsvarskommittéer upprättats i kvarteren, och råd upprättats för att överta de ansvarsområden som vanligtvis vilar på regeringsinstitutionerna. Lärarfacket har sammankallat en strejk utan bortre tidsgräns från måndag. Kravet är regeringens avgång. Troligtvis faller regeringen inom dagar.

Det rapporteras också om att chefer associerade med den gamla regimen kastas ut på många håll. På en statlig tidning har en avskedad journalist återfått jobbet och utsetts till ordföranden för den nya, självständiga fackklubben. Till saken hör att väldigt stora delar av den ekonomiska eliten kan angripas med hänvisning till att de har varit allierade med RCD-regimen. På så sätt blir det en öppning för lönearbetare att flytta fram sina positioner på elitens bekostnad.

Makten på gatan väcker aptiten för makt på jobbet, som i sin tur stärker självförtroendet att kräva makten över samhället. Det finns inte en chans att dessa upproriska arbetare och unga människor som sett sin oerhörda makt i kamp mot en förtryckande överhet skulle låta sig underkastas en teokratisk diktatur. De arabiska massorna, ständigt föraktade och bespottade i västvärlden, kommer i detta och stundande uppror att lära oss västerlänningar många läxor.

Det anförs ofta av förståsigpåare att vanliga araber är troende muslimer, lågt utbildade osv. Men har vi så tappat kontakten med vår egen historia att vi inte kan se att det är de mest föraktade människorna som har gått i spetsen för alla stora samhällsförändringar i modern tid?

Den svenska arbetarklass som så grundligt lärde de liberala medelklassynkryggarna en läxa i hur man erövrar demokratin och demokratiserar upplysningen bestod till största delen av troende människor. Många var drogmissbrukare, och 1800-talets förskräckta beskrivningar av arbetarområdena från medelklassens sida låg säkert inte så långt från sanningen – men som organiserad kraft är arbetarklassen någonting helt annat. Och de tunisiska arbetarna och deras centralorganisation UGTT har som sagt gått i spetsen för detta uppror.

Den folkliga revolten i Tunisien går vidare och kan nu vara på väg in i en avgörande fas. En marsch har begett sig från provinsen Sidi Bouzid, där upproret inleddes, och omringar nu inrikesministeriet efter att ha brutit igenom taggtrådsavspärrningarna. Rapporterna gör gällande att demonstranterna säger att de kommer att kämpa så länge som det behövs för att få till stånd en radikal förändring av Tunisien. Utanför inrikesministeriet tränger sig en kvinna fram till journalisternas mikrofoner, och säger: ”Det här är ett meddelande till världen: det är inte en kupp, inte ett uppror, utan en de fattigas och martyrernas revolution”. På inrikesministeriet husvägg har en ung man klättrat upp. På hans röda fana syns en tids- och platslös symbol för folkligt uppror – Ernesto ”Che” Guevara. Revolutionernas tid är inte förbi.

Erik Andersson

Annonser

Är terrordåden politiska eller psykologiska? Inga vattentäta skott mellan psykisk ohälsa, kriminalitet och politik

I dagens Aftonbladet jämför Peter Kadhammar beskrivningarna av Taimour Abdulwahab respektive Tusconmördaren Jared Loughner. Han menar att arabiska massmördare tenderar att beskrivas som terrorister, medan västerländska dito brukar utmålas som psykiskt sjuka. Istället menar Kadhammar att båda borde definieras som terrorister. Artikeln är del i en större debatt som handlar om hur man ska karakterisera och förklara massmord som ges ett politiskt motiv av förövaren. Läs mer

Arbetarrörelsen i kris: Vi måste trycka ner bromsen och slå in på en ny väg!

Niklas Nordström lever gott på rörelsens och kapitalets pengar.

Arbetarrörelsens kris, och särskilt då den så kallade ”Primegate”, aktualiserar flera viktiga frågor. Det finns en risk i att hantera det som ett extremt fall och fokusera på själva disciplinbrottet. Risken är att vi får en formell diskussion om huruvida stadgebrott har begåtts, och vilken bestraffning som bör utdelas mot de skyldiga. Det utvecklar inte den politiska förståelsen, och organisatoriska medel kan inte lösa vad som i grunden är politiska problem.

Istället bör vi påpeka att det här är del av ett mönster, vars rötter ligger i arbetarrörelsens oförmåga att stå emot trycket från det borgerliga samhället. Det väcker frågan om arbetarrörelsens organisatoriska och politiska självständighet, som var den grund utifrån vilken den socialistiska arbetarrörelsen bildades. Höstens uppmärksamhet kring Wikileaks har också understrukit hur ohållbart hemlighetsmakeri är i dagens värld.

Allt för länge har den borgerliga diplomatins spelregler härskat i arbetarrörelsen. Det är hög tid att sätta stopp för taktiserandet och hemlighetsmakeriet. Medlemmarna förtjänar att känna till de politiska alternativen! Arbetarrörelsens allt djupare kris aktualiserar också behovet av en socialistisk förnyelse inspirerad av den tidiga arbetarrörelsens pionjärsanda. Läs mer