Månadsarkiv: maj 2015

”Först tar vi Aten, sen tar vi Madrid”

11174813_10153324422772953_841542345844646557_n

Skrevs 20 mars och publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Malmös interntidning Folkviljan. Sedan dess har Podemos stiltje i opinionen övergått till en tydlig nedgång, även om man fortfarande ligger på höga nivåer. Diskussionen om vägen framåt har intensifierats som en följd av detta och  kontroverser om hur man ska erövra mainstream och samtidigt sikta mot ett radikalt uppbrott från det bestående. Krisen i Izquierda Unida går vidare med full kraft, med toppkandidaten Alberto Garzon i spetsen för förnyarvänstern på den ena sidan och partiapparaten i Madrid på den andra. Där handlar diskussionerna om partiets roll i förhållande till institutionerna respektive rörelserna och valet mellan samexistens med etablissemanget eller kamp mot det. Parlamentsval hålls senast 20 december. Artikeln från Folkviljan följer nedan:

”Först tar vi Aten, sen tar vi Madrid”

Ett gäng kursare i statsvetenskap slår sina ihop sina påsar med några trotskister och startar med buller och brak ett nytt vänsterparti. Ett år senare har partiet 350.000 medlemmar och utmanar om förstaplatsen i opinionsmätningarna. Låter det otroligt? Det är dock – något tillspetsat – just vad som har hänt med Podemos i Spanien. Vad är då hemligheten bakom deras framgångar? En av nycklarna är den kombination av radikalism och populism som några av partiets grundare har tagit till sig från den latinamerikanska vänstern. Några av de som grundade Podemos har nämligen en bakgrund som rådgivare åt Venezuelas, Ecuadors och Bolivias regeringar.

Samtidigt som Podemos anstränger sig för att undvika traditionell vänsterretorik och rentav vägrar placera sig på vänster/högerskalan ser väljarna de som ett radikalt vänsterparti. Men de gör det med hänvisning till att partier som kallat sig såväl vänster som höger har genomfört försämringar. I konkreta sakfrågor intar man tydliga vänsterpositioner. Och partiledarnas tal är med tydlig inspiration från Latinamerika pepprade med historiska referenser från folkets och de revolutionära rörelsernas kamp. I Gramscis anda försöker de erövra det sunda förnuftet och förverkliga den enorma outnyttjade potentialen för radikal förändring. För Spanien av idag är ett land i jäsning, där den ena politikern är mer impopulär än den andra och där statsapparaten ruttnar inifrån av korruptionsskandaler.

Podemos har också visat att de är något nytt än det gamla vanliga genom sitt sätt att bygga partiet. Istället för uppgörelser i toppen och locket på om meningsskiljaktigheter har man ställt upp fönstren på vid gavel och släppt in folkets och de nya rörelsernas friska luft. Stadgar och program utarbetades av tiotusentals medlemmar och antogs av en gigantisk direktsänd ”medborgarförsamling” i september. Alla kandidater till valen har utsetts genom medlemsomröstningar.

Men även på det området är inte allt vad det synes vara. En annan aspekt av organisationsbygget är en strävan efter att skapa en sammansvetsad kamporganisation som förmår stå emot mäktiga motståndares angrepp. Somliga kritiker talar förskräckt om Podemos som en bolsjevikisk kaderorganisation ledd av ett gäng förhärdade revolutionärer. När man nyligen lyckades mobilisera uppemot 200.000 människor i en marsch genom Madrids gator gav man ett prov på sin motståndskraft och sitt breda stöd. Massmobiliseringen var ett svar på de hittills hårdaste angreppen mot det unga partiet. Angreppen har fokuserat på att associera Podemos med den spanska högerns tre röda skynken Venezuela, Kuba och ETA. På så sätt vill högern ta ifrån Podemos initiativet och driva de tillbaka till marginalerna.

I kombination med den utdragna processen av att utse kandidater till lokalvalen har man åtminstone tillfälligt hejdats i sin framfart. Podemos står just nu och stampar på ett stöd av ungefär 1/4 av väljarna. Man har en realistisk chans att bli Spaniens största parti i valet i november, men en parlamentarisk vänstermajoritet ligger en bra bit bort. Det andra vänsteralternativet Izquierda Unida leds av en av landets mest populära politiker – 80-talisten Alberto Garzon – men plågas av ett förtärande inbördeskrig. Izquierda Unida skulle under radikale Garzon, som bl.a. föreslagit att socialisera bankerna och sätta en miljon i arbete, kunna spela en avgörande roll som ”vänlig pådrivare från vänster” gentemot Podemos. Izquierda Unida sysslar just nu med ett oerhört slöseri av sin potential som kan fälla den spanska vänstern detta avgörande år. Tiden för förändring är knapp.

Spaniens valsystem gynnar stora partier, så skillnaden mellan en splittrad och en enad vänster skulle kunna bli avgörande. Men enhet är också nödvändig för att få folk att känna att förändringen finns inom räckhåll, som när det började gå upp för grekerna såg att en SYRIZA-seger kunde innebära en ny vänstermajoritet i parlamentet. Och när Podemos partiledare Pablo Iglesias äntrade scenen vid SYRIZA:s kampanjavslutning gjorde han det till tonerna av Leonard Cohens ”First we take Manhattan, then we take Berlin”. Det var en tydlig pik mot EU:s järnlady Angela Merkel, men också en signal om att ”Först tar vi Aten, sen tar vi Madrid”.

Liksom i Grekland kan dagens omöjligheter bli morgondagens oundvikligheter, och Podemos har redan försatt berg. Men ingenting händer av sig själv, och som Pablo Iglesias sa när han lanserade Podemos finns det situationer som kräver djärvhet. Genom SYRIZA:s seger har historien definitivt väckts upp från de döda och hälsat att den inte är slut än. De taktiska, strategiska och principiella frågorna som vi har diskuterat i studiecirklar och på kongresser kan nu komma att resas i praktisk handling. Det är hög tid för både den sydeuropeiska vänstern och oss själva att ta oss an det historiska ansvaret att visa en väg ut ur den krisande kapitalismens återvändsgränder.

Erik Andersson

Annonser