Ovalbarhetsmyten avslöjad: Corbyn mest populär bland alla väljare

Jeremy Corbyn möttes i tisdags av 1000 personer i Cardiff.

Jeremy Corbyn möttes i tisdags av fler än 1000 personer i Cardiff. ”Ett av de största mötena sedan gruvarbetarstrejken” enligt Daily Mirror.

Mycket tyder på att vänsterprofilen Jeremy Corbyn kommer att bli Labours näste partiledare. Han har fått stöd av flest partiföreningar och fackförbund. Vart han än kommer möts han av fullsmockade salar och tas emot som en hjälte. Samtidigt visar opinionsmätningarna att han är den mest populäre kandidaten bland såväl partiveteraner, nyblivna supporters som fackliga gräsrötter. Men Corbyns belackare har trots det massiva stödet för honom inom rörelsen hävdat att han är ”ovalbar” och oförmögen att nå ut till vanliga väljare. Läs mer

Annonser

Svar till Katrine Marcal: varje framsteg har börjat med att tänka det otänkbara och göra det de sa var omöjligt

Jeremy Corbyn har väckt stor entusiasm bland gräsrötterna.

Jeremy Corbyn har väckt stor entusiasm bland gräsrötterna.

I dagens Aftonbladet ansluter sig Katrine Marcal till mediedrevet mot Jeremy Corbyn, vänsterkandidaten och parlamentsledamoten som mycket väl kan bli brittiska Labours näste partiledare. Hon försöker måla upp en bild av en grinig gammal gubbe som struntar fullständigt i om samhället förändras eller inte – för han vill bara ha sina heliga principer ifred. Det är en märklig anklagelse mot en person som har blivit återvald med bred marginal från sin valkrets mer än trettio år i sträck, och som kämpat för att partiet ska nå framgång trots att han har haft allvarliga invändningar mot den förda politiken. Läs mer

”Först tar vi Aten, sen tar vi Madrid”

11174813_10153324422772953_841542345844646557_n

Skrevs 20 mars och publicerades ursprungligen i Vänsterpartiet Malmös interntidning Folkviljan. Sedan dess har Podemos stiltje i opinionen övergått till en tydlig nedgång, även om man fortfarande ligger på höga nivåer. Diskussionen om vägen framåt har intensifierats som en följd av detta och  kontroverser om hur man ska erövra mainstream och samtidigt sikta mot ett radikalt uppbrott från det bestående. Krisen i Izquierda Unida går vidare med full kraft, med toppkandidaten Alberto Garzon i spetsen för förnyarvänstern på den ena sidan och partiapparaten i Madrid på den andra. Där handlar diskussionerna om partiets roll i förhållande till institutionerna respektive rörelserna och valet mellan samexistens med etablissemanget eller kamp mot det. Parlamentsval hålls senast 20 december. Artikeln från Folkviljan följer nedan:

”Först tar vi Aten, sen tar vi Madrid”

Ett gäng kursare i statsvetenskap slår sina ihop sina påsar med några trotskister och startar med buller och brak ett nytt vänsterparti. Ett år senare har partiet 350.000 medlemmar och utmanar om förstaplatsen i opinionsmätningarna. Låter det otroligt? Det är dock – något tillspetsat – just vad som har hänt med Podemos i Spanien. Vad är då hemligheten bakom deras framgångar? En av nycklarna är den kombination av radikalism och populism som några av partiets grundare har tagit till sig från den latinamerikanska vänstern. Några av de som grundade Podemos har nämligen en bakgrund som rådgivare åt Venezuelas, Ecuadors och Bolivias regeringar.

Samtidigt som Podemos anstränger sig för att undvika traditionell vänsterretorik och rentav vägrar placera sig på vänster/högerskalan ser väljarna de som ett radikalt vänsterparti. Men de gör det med hänvisning till att partier som kallat sig såväl vänster som höger har genomfört försämringar. I konkreta sakfrågor intar man tydliga vänsterpositioner. Och partiledarnas tal är med tydlig inspiration från Latinamerika pepprade med historiska referenser från folkets och de revolutionära rörelsernas kamp. I Gramscis anda försöker de erövra det sunda förnuftet och förverkliga den enorma outnyttjade potentialen för radikal förändring. För Spanien av idag är ett land i jäsning, där den ena politikern är mer impopulär än den andra och där statsapparaten ruttnar inifrån av korruptionsskandaler.

Podemos har också visat att de är något nytt än det gamla vanliga genom sitt sätt att bygga partiet. Istället för uppgörelser i toppen och locket på om meningsskiljaktigheter har man ställt upp fönstren på vid gavel och släppt in folkets och de nya rörelsernas friska luft. Stadgar och program utarbetades av tiotusentals medlemmar och antogs av en gigantisk direktsänd ”medborgarförsamling” i september. Alla kandidater till valen har utsetts genom medlemsomröstningar.

Men även på det området är inte allt vad det synes vara. En annan aspekt av organisationsbygget är en strävan efter att skapa en sammansvetsad kamporganisation som förmår stå emot mäktiga motståndares angrepp. Somliga kritiker talar förskräckt om Podemos som en bolsjevikisk kaderorganisation ledd av ett gäng förhärdade revolutionärer. När man nyligen lyckades mobilisera uppemot 200.000 människor i en marsch genom Madrids gator gav man ett prov på sin motståndskraft och sitt breda stöd. Massmobiliseringen var ett svar på de hittills hårdaste angreppen mot det unga partiet. Angreppen har fokuserat på att associera Podemos med den spanska högerns tre röda skynken Venezuela, Kuba och ETA. På så sätt vill högern ta ifrån Podemos initiativet och driva de tillbaka till marginalerna.

I kombination med den utdragna processen av att utse kandidater till lokalvalen har man åtminstone tillfälligt hejdats i sin framfart. Podemos står just nu och stampar på ett stöd av ungefär 1/4 av väljarna. Man har en realistisk chans att bli Spaniens största parti i valet i november, men en parlamentarisk vänstermajoritet ligger en bra bit bort. Det andra vänsteralternativet Izquierda Unida leds av en av landets mest populära politiker – 80-talisten Alberto Garzon – men plågas av ett förtärande inbördeskrig. Izquierda Unida skulle under radikale Garzon, som bl.a. föreslagit att socialisera bankerna och sätta en miljon i arbete, kunna spela en avgörande roll som ”vänlig pådrivare från vänster” gentemot Podemos. Izquierda Unida sysslar just nu med ett oerhört slöseri av sin potential som kan fälla den spanska vänstern detta avgörande år. Tiden för förändring är knapp.

Spaniens valsystem gynnar stora partier, så skillnaden mellan en splittrad och en enad vänster skulle kunna bli avgörande. Men enhet är också nödvändig för att få folk att känna att förändringen finns inom räckhåll, som när det började gå upp för grekerna såg att en SYRIZA-seger kunde innebära en ny vänstermajoritet i parlamentet. Och när Podemos partiledare Pablo Iglesias äntrade scenen vid SYRIZA:s kampanjavslutning gjorde han det till tonerna av Leonard Cohens ”First we take Manhattan, then we take Berlin”. Det var en tydlig pik mot EU:s järnlady Angela Merkel, men också en signal om att ”Först tar vi Aten, sen tar vi Madrid”.

Liksom i Grekland kan dagens omöjligheter bli morgondagens oundvikligheter, och Podemos har redan försatt berg. Men ingenting händer av sig själv, och som Pablo Iglesias sa när han lanserade Podemos finns det situationer som kräver djärvhet. Genom SYRIZA:s seger har historien definitivt väckts upp från de döda och hälsat att den inte är slut än. De taktiska, strategiska och principiella frågorna som vi har diskuterat i studiecirklar och på kongresser kan nu komma att resas i praktisk handling. Det är hög tid för både den sydeuropeiska vänstern och oss själva att ta oss an det historiska ansvaret att visa en väg ut ur den krisande kapitalismens återvändsgränder.

Erik Andersson

Några ord om DDR och Murens Fall

Svårt att sammanfatta DDR på några få rader. Det var ett land som formades av 1900-talets största konflikter – Första och Andra Världskriget liksom Kalla Kriget. DDR föddes ur nazismens ruiner, och fick ta över några av Tysklands mest förödda delar. Läs mer

Den europeiska vänsterns Pablo Iglesias tal som kandidat till ordförande för EU-parlamentet

Översättning av den spanske EU-parlamentarikern Pablo Iglesias tal som kandidat till ordförande för EU-parlamentet. Iglesias representerar den nya spanska vänsterrörelsen Podemos (”Vi kan”) som bildades i början av året, och som redan har över 20% stöd i opinionsmätningar.

Vänstergruppen i EU-parlamentet visar att det finns ett alternativ till anpassning till den högerpolitik som slår så hårt mot kvinnor, arbetare och arbetslösa. Det fanns feministiska, socialistiska och antirasistiska kandidater till ordförande för EU-parlamentet och EU-kommissionen, men tyvärr valde majoriteten i parlamentet istället representanter för den misslyckade etablissemangspolitiken. Läs mer

Spanska vänsteraktivister: ”Nu eller aldrig! Vi kan och måste omvandla samhället!”

Nedanstående är en översättning av ett upprop från medlemmar av det spanska vänsterpartiet Izquierda Unida.

Läs mer

Chavez och Kropotkin

Klippet ovan visar en del av ett tal som Hugo Chávez höll inför kvartersrådsorganisatörer 2010. Översättning följer: Läs mer

Vänstervind i EU-valet

Notera att denna genomgång gjordes natten till 17/4, innan SVT Pejls uppdatering med nya opinionssiffror från PollWatch. Den som vill kan jämföra siffrorna längst ner med de nya siffrorna på SVT:s hemsida.

Samtidigt som högerextrema krafters framgångar har uppmärksammats mycket i medierna, rapporterar SVT Pejl att en mild vänstervind går genom Europa. Den här genomgången är baserad på SVT:s sammanställning. I det stundande EU-valet ser den parlamentariska vänstergruppen GUE-NGL ut att gå starkt framåt, även om de nationella skillnaderna är stora.

Störst stöd ser vänstern ut att få i Lettland och Grekland följt av Portugal, Irland, Tjeckien, Spanien, Cypern och Kroatien. Å andra sidan verkar man inte få några mandat alls i Bulgarien, Estland, Litauen, Luxemburg, Malta, Polen, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Ungern och Österrike. Totalt sett kämpar vänstergruppen mot liberalerna om tredjeplatsen i EU-parlamentet. Läs mer

Övning ger färdighet: långsiktigt tänkande ger hållfasta kadrer

Som jag nog har skrivit tidigare satt jag mellan december 2007 och februari 2009 i Ung Vänster Storstockholms distriktsstyrelse. Orsaken till att jag inte satt ett år jämnt var att vi av tradition hade DÅK i Luciahelgen istället för i februari som resten av förbundet. Det var inte den enda punkt där vi obstinat vägrade att vara som alla andra. T.ex. har vi så länge jag minns haft en egen distriktscentral, en bra bit från 84:an.

Och om det är något jag har lärt mig att apparater ogillar är det när folk inte följer mönstret. Förutom att störa sig på våra lussekattdoftande DÅK:ar hade FS väldigt svårt för vår uppenbart anarkistiska tradition att inte ha samma personer i AU hela året. För folk från andra distrikt, där ettårs-AU ses som en självklarhet, kan det verka lite underligt. Hur kan något funka utan kontinuitet? Inte sysslar vi väl med nåt slags lekverksamhet där alla ska få göra allt bara för att visa vilka fina människor vi är? Läs mer

Socialister och de breda rörelserna

Jag kan rekommendera den här pamfletten om socialister och de breda rörelserna. Den tar upp den radikala vänsterns oförmåga att dra nytta av krisen för kapitalismen. Även arbetares strävan efter sammanslutning i stora organisationer för att kunna stå upp mot mäktiga fiender tas upp.

”Socialists and the Mass Organisations” argumenterar för att de breda rörelserna behöver omvandlas genom kamp, idédebatt och demokratisering. Sist men inte minst föreslås hur ett sånt arbete skulle kunna gå till.

Läs här:

Socialists and the Mass Organisations (PDF)