Nyfascismen – en produkt av den otyglade kapitalismens epok

Terrordådet i Norge har skakat om oss alla. Många av oss har gråtit av vanmakt och ilska. Det har också väckt debatten om den nyfascistiska mylla ur vilken Anders Behring Breivik fick tankegods och inspiration. Breivik har sina tankemässiga rötter i den nyfascistiska strömning vars utmärkande drag är hat mot muslimer snarare än judar, och återuppväckta koloniala, rasistiska föreställningar. Andra har förtjänstfullt belyst detta. Därför tänkte jag istället fokusera på varför denna typ av reaktionära strömningar växer fram, utifrån ett längre historiskt perspektiv.

Jag ser de olika typerna av reaktionära strömningar i vår tid som uttryck för olika delar av världsordningens kris. Det jag menar är inte ”kris” i betydelsen av ett plötsligt eller nära förestående sammanbrott (även om det inte går att utesluta), utan snarare en utdragen sjuklighet med tillhörande omskakningar, demoralisering och förvirring. Det är också en kris för världsordningens sammanhållande kitt av ”mål och mening”.

Låt oss gå tillbaka till rötterna för denna kris. Årtiondena efter Andra Världskriget var ett slags guldålder för olika typer av system som hade vissa grundläggande gemensamma drag: en stat som tog växande ansvar för samhällets resurser och dess fördelning, utbyggda omfördelande trygghetssystem och en omfattande modernisering i underutvecklade länder. I fattigt land efter fattigt land kom progressiva krafter till makten, och det togs stora steg i positiv riktning.

Samtidigt blev kapitalismen i Västeuropa mer civiliserad efter segern över fascismen och genom arbetarrörelsens oerhört starka organisering. Allt fler människor fick värdiga, trygga jobb, och trygghetssystemen byggdes ut kraftigt. Genom folkrörelsebildning, engagemang och även allt större tillgång till högre utbildning kände människor en ökad förståelse för världen och mening med livet. Det tycktes som att saker skulle fortsätta bli bättre dag för dag, gradvis.

En liknande utveckling skedde som sagt i många fattiga länder. Gammal ingrodd konservatism försvagades enormt vid den första vågen av entusiasm för de progressiva självständighetsrörelserna, som utöver inhemska traditioner hade starka rötter i revolutionärt-demokratiska och socialistiska tankeströmningar.

I såväl fattiga som rika länder förlitade man sig alltför ofta mycket på staten, byråkratin och i Europa på ett till synes stabilt samarbete med kapitalet. Detta försvårade möjligheterna att hantera svårigheter när situationen dramatiskt förändrades. Ett brett engagemang av en bildad befolkning är helt nödvändigt för att en progressiv samhällsutveckling ska kunna bibehållas i kristider.

I Europa var en viktig vändpunkt slutet på 70-talet. Olika ekonomiska faktorer ledde till sjunkande investeringar, vilket skärpte klassmotsättningarna. I Sverige tog sig detta uttryck genom att stora delar av arbetarrörelsen krävde ökad makt över ekonomin, vilket möttes av en kraftig motoffensiv från kapitalets sida. I land efter land i Västeuropa skedde liknande händelser. Men arbetarrörelsen var inte förmögen att byta spår och i grunden utmana samhällsordningen, utan blev kapitalismens fångar.

I mer än trettio år nu har arbetarrörelsen gjort reträtt från utpost till utpost och anpassat sig till den nyliberala, allt mer globaliserade kapitalismens ”principer”, som presenterats som ”den enda vägen”. Med tiden har arbetarrörelsens tro på en annan värld, eller ens ett ambitiöst projekt för att civilisera kapitalismen, nötts ned. Det har skett parallellt med rörelsens åtskiljande från arbetarklassen.

Även i de fattiga länderna har övergången från den ”modernistiska” epoken varit dramatisk, traumatisk, blodigt och gödit reaktionära strömningar. De rörelsernas misslyckanden är ett kapitel för sig, men återkommande problem har varit för svagt folkligt deltagande, för långsam förändringstakt samt byråkratisering och korruption när regerande krafter har sammansmält med staten och dess resurser. Det bör också påpekas att de aldrig har givits möjlighet att utvecklas fritt, utan stått under ständiga angrepp från imperialistiska makter, som vanligtvis stött olika reaktionära och splittrande krafter i dessa länder, eller själva agerat genom ekonomisk utpressning  och militära interventioner.

Talande exempel på hur djupt somliga av dessa till en början progressiva krafter sjunkit är de tidigare regerande partierna i Egypten och Tunisien, som störtades av sina egna folk, föraktade som maktredskap för rika och korrupta tyranner.

Ytterligare ett frontavsnitt av världsordningen som omkullkastats under detta epokskifte är Östeuropa. När de stalinistiska staterna ruttnade inifrån och gick över till kapitalismen – ofta med deltagande av många tidigare partibyråkrater – blev det smärtsamt tydligt att det inte längre fanns en starkt organiserad arbetarklass som kunde tygla kapitalismen. Det som har brett ut sig i Östeuropa är istället de grövsta uttrycken för otyglad kapitalism – maffiavälde och människohandel. Samhällena präglas av en stämning av att klara sig på egen hand, och det saknas starka folkrörelser som kan utgöra ett moraliskt kitt, ge mål och mening.

Det är kort och gott en värld där man har försökt hamra in att det inte finns något annat alternativ än tingens nuvarande ordning. En bärande tanke bakom denna nyliberala kapitalism har varit att om vinstjakten sätts i centrum för allt kommer alla att vinna på det i slutändan. Försämringar av välfärden, arbetsrätten, privatiseringar, ökning av arbetsbördan – allt detta har parats med en upplösning av mål och mening. Istället har vi belönats med bröd och skådespel och individuell strävan efter rikedom. Vi har inte gillat det (i alla fall inte efter att livets utveckling har tvingat oss att reflektera över tillvarons mening), men vi har gått med på det, eftersom vi som kollektiv inte har känt oss förmögna att utveckla alternativ till den här utvecklingen.

Bland följderna av denna amoraliska, avpolitiserade världsordning baserad på den modernistiska epokens folkliga rörelsers demoralisering och förfall syns ökad ojämlikhet, stress, psykisk ohälsa, drogmissbruk och våld. Det är en världsordning som har tvingat drömmarna på knä, som skapar en kvävande känsla av vanmakt och rentav desperation hos många miljoner människor. Ett av dess uttryck är tillväxt är också av reaktionära strömningar, vilka ytterligare förvärrar de världsordningens sjukdomssymptom som de säger sig kämpa emot.

Med starka, demokratiska folkrörelser kan vanligt folks knutna nävar i fickorna förvandlas till kollektiva drömmar och konkreta visioner om en bättre värld. Någon sade en gång att det värsta brottet man kan göra mot en människa är att ta ifrån den rätten att drömma om en bättre värld. Det är vad man har försökt göra i många år nu, och som man försöker göra i Grekland, i Spanien och runt om i hela världen.

Vi som vill en annan och bättre värld där vi lever i fred och rättvisa måste räta på ryggarna, formulera klara och tydliga alternativ till den nuvarande världsordningen, och mobilisera människor i gemensam kamp. Här kan vi finna inspiration hos de kämpande massrörelserna i Sydeuropa, Mellanöstern och Latinamerika, som har börjat nöta ned gränsen för det möjliga och vidgat horisonten för visionerna. Det är en dramatisk tid där man kan se skymtar av gryningen mitt i den mörka natten.

Vi måste gemensamt, internationellt, visa en väg ut ur det här samhället. Det är det bästa sättet att hedra våra mördade kamrater i Arbeidernes Ungdomsfylkning, och en nödvändighet för att förpassa de reaktionära strömningarna i tiden till historiens skräphög.

Erik Andersson

Se också:

Enmansutredningen: Terrorn och den europeiska nyfascismen
Researchgruppen: Analys: Kommentarfältens bödel
Esbati: Efter Utöya